Från början hade jag mest tänkt skriva nu för att det är lite mysigt. Att ligga i sängen, lyssna på musik, bli tröttare och tröttare och bara tala om för tangentbordet vad man gjort senaste tiden av sitt liv. Men så kommer en sån där låt, eller någon annan typ av distraktion (är det ett ord?) som gör att tankarna flyger iväg. Och då smyger de där bittra, deprimerande tankarna fram igen.

Jag behöver verkligen någonting som inspirerar mig, som får mig att känna att all denna meningslöshet kanske faktiskt betyder någonting. Jag hatar att gå runt dag efter dag och göra allt på rutin. Eller, det är inte som att jobbet går på rutin, eftersom att det fortfarande är svårt att vara säljare och jag hela tiden måste anstränga mig. Men jag går till jobbet. Kommer i tid. Äter min lunch. Kommer hem, lagar middag och går och lägger mig. Det finns liksom ingenting direkt som motiverar mig. Det är inte som att någonting vill flyta på för någon just nu. Förutom för Hanna som börjat skolan igen. Jag är så glad över det.

Det positiva, som självklart finns även i de mörkaste av tider, är att jag har skaffat gymkort. Ja, eller kort på Sats. Så nu blir det träning så ofta jag kan, på ett ungefär. Och det är jävligt kul och taggande! Nu ska GI-metoden fan ge resultat! Och så övningskörde jag igår, med min farbror. Det var femte gången jag körde och äntligen förstår jag dragläget. Herregud vilken lättnad. Det gör mig dock rädd för att det inte kommer gå nästa gången igen. Men vi får väl se. Nu så gäller det bara att jag kör ofta också, för nu har jag haft ett alldeles för långt uppehåll.

Så återigen i mitt lilla oengagerade liv, ge mig nånting att kämpa för.

a.

Så sitter jag här med min kopp kaffe den söndagseftermiddag. Ledighet smakar bra, även om man väljer att spendera den med att dammsuga, diska och leta gummistövlar. Men nu är det fräschare här hemma (det krävs dock moppning av golv, dammning samt städning av badrum innan det känns helt bra) och då trivs jag väldigt mycket bättre här på Vittangi. Tankar kring middagsmat rör sig i mitt huvud, samtidigt som jag lyssnar på Melissa Horn och längtar till både Peace&Love och Winnerbäck i Lkpg. Gosh, vad det kommer bli bra!

Fan, märker ni hur många vuxenpoäng jag drar på mig hela tiden eller? Ja alltså, om man bortser från det där med P&L. Fatta att jag sitter i min lägenhet, som jag precis städat och dricker kaffe i min ensamhet. Shit. Fast jag trivs faktiskt ganska bra med vuxenlivet, om man nu kan kalla det stå. Visst föredrar jag att plugga framför att jobba, och visst gillar jag att bo hemma och bli omhändertagen av mami. Men det här är tamejfan det jag hade längtat efter i i alla fall ett år innan det hände. Nu har jag bott ensam (ja, med Hanna då) i 6,5 månader. Inte så konstigt att ångesten sätter in när man inser att man kanske, kanske måste flytta hem inom en räckbar framtid. Jag måste hitta en lägenhet snart. Eller åtminstone ett rum att hyra. Fast ju nu längtar jag väldigt mycket efter att få bo helt ensam. Egentligen hatar jag att vara ensam mycket, att gå och lägga mig när ingen annan är i huset. Men kan ni tänka er hur skönt det skulle vara att inte behöva ta hänsyn till någon annan än sig själv? Att bara röja upp sin egen skit. Att känna att du kan göra precis vad du vill, när du vill, för det finns bara du. Alltså nu menar jag inte i hela världen, utan bara på denna begränsade yta på 20-60 kvadrat.

Om ni får nys om någon lägenhet som skulle passa mig så får ni faktiskt ta och tala om det, för jag behöver som sagt en. Problemen är väl dock att jag måste hyra och inte har råd med så hög hyra.. Aja, det får lösa sig!
Lägenheten skall ligga i Stockholmsområdet (då menar jag allt från Södertälje, till Haninge, till Hässelby). Balkong ser jag som en fördel. Tvätt- och diskmaskin har jag ingenting emot.
Sen skulle jag gärna vilja ha badkar. Och tillgång till bastu. Men det är bara pluspoäng förstås.

Jaha, middag sa vi... Hm. Fan, detta jävla problem som aldrig försvinner. Hur orkar vuxna människor? Hur orkar man bestämma vad man ska äta till middag, varje dag i typ 60 år? Det är fan inte enkelt.

Aja, nu ska jag och mitt kaffe leta lägenhet. Tjohej!

a.

Den helt fantastiska lördagen spenderades vid Hässelby Strandbad med sambo. Vi åt jordgubbar, baguette med skagen och tog årets första dopp (i plural)! Brände mig gjorde jag också, och nu är min näsa riktigt vackert rosa :) Vi grillade lax till middag och gjorde en stoooor god sallad till, mums helt enkelt. Kvällen/natten bjöd på en timmes promenad kring våra hoods med lite naturgodis i fickan. Jag är mycket nöjd med gårdagen.

Idag däremot så är vädret helt klart skit och blääää på det. Imorgon kan det bli dåligt väder, då jobbar jag ändå 12,5h. Yeeeey vad jag längtar. Får se om jag pallar mig ut på en liten joggingrunda idag, måååste verkligen komma igång och träna, det här funkar inte.
På tisdag kommer lönen och jag kunde nog inte behöva den mer.  Är dessutom ledig ons-fre+sön så finns lite dagar att bränna pengar på. Vilket är extremt jobbigt om man inga har :p

a.

Allt gör så ont i mig. Smärtan vägrar lyfta sig från bröstet för att tillåta mig ett andetag. Det är psykklinik följt av sjukhus. Sjukhus följt av psyk. Psyk följt av permis. Permis följt av utskrivning. Utskrivning följt av hem. Hem följt av inskrivning. Inskrivning följt av permis. Permis flöjt av krossat glas. Krossat glas följt av tårar, elände och medicin. Vilket återigen följs av psyk.

Varför kan jag inte bara ta allting ifrån dig? Min kraft skulle kanske räcka till oss båda. Jag skulle kunna bära dig, lätta din smärta om inte ta den ifrån dig. Hjälpa dig. Göra något. Men jag är så maktlös. Och en diagnos är förvisso "goda" nyheter. Hur i helvete det nu kan vara goda nyheter? Jag förstår resonemanget. Nu vet man vad man har att arbeta för. Och kanske en möjlighet att försöka förstå.

Men det är mycket möjligt att helvetet väntar av ännu mer helvete. Men vi måste ta oss igenom helvetet tillsammans. Vi måste klara det här. DU måste klara det här, okej? Om inte för din skull så kan du väl kämpa för mig?

a.