Så denna lördag fick jag lust att gå på en promenad för mig själv. För att trotsa vintervädret som aldrig verkar ge sig, satte jag på mig leggings och vårjackan. (Mamma, du behöver inte oroa dig. Jag hade skidstrumporna, kofta och tjocktröja). Även min nyinköpta halsduk fick vara med, åh vilket lyckat köp! Jag lät mina ben ta mig dit de ville, och efter en stund stod jag face to face med coop forum. Eftersom att jag inte har besökt det stora huset sen jag flyttade hit till Vällingby så tänkte jag att jag kan fördriva lite tid genom att gå in och titta runt lite. Några samtal med pappa senare hade kakor och saft hamnat i min kundkorg.

Benen började traska åt ett håll som jag inte riktigt visste var hem eller inte, jag hittar inte i Vällingby än, det här var min första lilla upptäcktsrunda! Med lite dålig musik i hörlurarna och bitande kyla i kinderna gick jag längs vägen och log för mig själv utan att riktigt veta varför. Medan jag gick och funderade på att det är ett litet mirakel att jag ännu inte ramlat denna vinter så stack en bänk fram vid mina anklar. Förstår ni hur j*vla mycket snö vi har i detta land, och hur lång tid det kommer ta innan våren kommer, när där man sitter på somrarna är där vi går i Mars. Herregud.

Om jag kom hem? Ja, efter en tids undrande om jag faktiskt gick åt rätt håll så hittade jag hem. Visste ni att nästan alla höghus på den här sidan om vägen ser likadana ut? Jävla SB som har gjort det så. Är ju inte lätt för oss med ett taskigt minne som gör det svårt för lokalsinnet…

Så nu sitter jag här med min limited edition-saft och mina kakor som jag faktiskt har lagt upp på ett fat(!) och är glad över att jag tog mig en uppfriskande promenad i denna ljuvliga vinterdag och känner mig lite piggare efter några strålar sol.

Vem visste att Anna kunde ha en trevlig lördagseftermiddag för sig själv? Jag är även ytterst tacksam över att Fanny diskade åt mig igår, väldigt väldigt tacksam!


a.

...men hur gör man för att fylla ensamheten som förr eller senare dyker upp, hur oinbjuden den än må vara?
Eller när man vill ha någon som säger att man har rätt, även när man har fel?
Hur gör man när man behöver någon som klappar en över ryggen medan man gråter ner hela personens tröja?
eller när tålamodet tar slut och man bara vill ge upp? eller när man bara vill skrika och få ut allt det man känner, men inte har någon att ta ut det på?

Eller när man vill skratta, vad gör man då?
var finns du då?


vem är det man alltför ofta försöker lura?
ensam må klara mycket, men tillsammans är vi alla starkare.

a.

Det känns helt superbra att du äntligen har fått ditt körkort, och jag tycker det ska bli skitkul att åka hem med dig ikväll :) Det som dock suger är att veta att du preliminärt åker till USA i April (!).
1. En av mina absolut bästa vänner flyttar till andra sidan jorden i ett (jävla) år.
2. Att jag förlorar min sambo
3. En lagkamrat försvinner
4. Jag måste antingen hitta en ny sambo, eller flytta hem till mor igen.

Fan jag vill bara skrika. Jag vill inte att du ska försvinna. Jag behöver dig Hansa...


a.

Visst är det underbart att känna sig uppskattad och behövd? Det tycker jag i alla fall. Att få känna att man gör någon nytta och att man faktiskt gynnar andra av att göra det man gör. Nej, mitt jobb är inte att rädda världen, inte till att göra den till en finare plats heller. Jag är nämligen "medarbetare" på elgiganten. Med min anställning på 18% jobbar jag 110 timmar i januari. Så nu finns det en chans att jag får en anställning på 70% i framtiden. Visst låter det underbart? Håll tummen för mig, så kanske det blir så. Jag hoppas. Kontot hoppas.

a.