Så sitter jag här gråtfärdig, precis så där som jag inte vill göra. Jag har så mycket att vara glad för, och faktiskt en del att se fram emot. Men så fort jag börjar tänka på att Hanna snart åker till USA så blir jag så ledsen. En av mina närmsta vänner försvinner i ett år. Någon som jag har bott ihop med ett år. Och på samma gång som jag tycker att det ska bli fantastiskt skönt att bo själv och få distans till allt så är det sjukt jobbigt. Hanna är som en syster, vi tjafsar och pratar inte så djupgående om saker, men det är henne om någon som jag känner att jag kan ta förgivet på något sätt, om ni förstår?

Aja, enough with the self-pitying, jag har köpt en iphone, en lägenhet, åker till mormor om en vecka, snart är det jul och allt vad det innebär och advent närmar sig med stormsteg. Och som jag tidigare skrivit så är det klart att jag är glad för Hannas skull. Jag känner bara redan hur mycket jag kommer att sakna henne..

Wellwell,
a.