Nu kanske ni undrar vad jag menar, i och med att någon del ett aldrig har funnits. Men de flesta vet att jag sedan augusti har försökt gå ner i vikt. Och jag har ju delvis lyckats ganska bra, då jag trots allt har gått ner drygt 11kg. Men nu har jag stått stilla på min nuvarande vikt ett tag, och känner att något måste hända NU för att jag inte ska tröttna. Förvisso har jag inte tränat på ett tag nu (förutom matchen igår), men skador och sjukdom är svårt att göra något åt. Och nu ska ni inte tro att jag använder det här som ursäkter för att slippa träna, för jag saknar att träna som faaaan. Längtar tills jag ska få svettas ihjäl på ett spinningpass och klara mina löparbandsmål!

Imorgon ska jag, förhoppningsvis med stöd av Hanna, ge mig an dukan-metoden. En diet som liknar GI, som jag har använt mig av tidigare (dock så har jag ätit sånt som jag själv tror och tycker är bra mat och inte följt något speciellt program eller så). Den här dieten/livsstilen, som de som följer sig av den hellre kallar den, innehåller tre faser. Jag vet inte riktigt hur det här kommer att fungera för mig, delvis för att min kropp mer eller mindre bör vara inställd på viktnedgång, och delvis eftersom att metoden går ut på att rasa i vikt för att sedan gå ner i vikt långsammare, och sedan stabilisera sig. Det mål jag satte upp från början, som jag vill nå till sommaren, har jag 6-6,5kg kvar för att nå. Och det är förhållandevis inte mycket. Nu förvirrade jag mig in i mig själv, men min poäng är att 1) min kropp kanske inte reagerar på chockfasen, och 2) jag har inte så många kg att tappa.

Det är nämligen så att man kan tappa upp till fem kg de första tio dagarna, under chockfasen. Fasen som går ut på att långsamt gå ner i vikt är den man stannar på tills man nått sin ideal vikt. Så alltså menar jag att det i alla fall kan gå relativt snabbt för mig. Men jag har inga förhoppningar mer än att jag ska tappa något i alla fall.

Så imorgon fortsätter mina försök till viktminskning. Jag vill verkligen bli snygg nu. Snygg, smal och allmänt awesome. Haha. Men fatta om jag någon gång i mitt liv kan ha på mig en tight klänning. Shit vad bra det skulle kännas. Jag kommer förmodligen att behöva massvis med stöd, så feel free att peppa mig!

Puss, smek och kärlek.
a.

Det är en tung känsla, tanken på att man bara har sig själv. Även om det ibland kan kännas som att det är så för mig så vet jag ändå innerst inne att det inte stämmer. Men det gör så jävla ont att veta att du har känt som om det bara är du under en lång period. Och i ditt fall så spelar det ingen roll vad som egentligen är, utan det som spelar roll är vad som finns för dig. För du måste få känna att vi bryr oss. För annars vet jag inte vad som händer. Och det skrämmer skiten ur mig. Det sårar mig så oerhört att se dig lida. Och vad som är ännu värre är att jag inte kan göra något åt saken. Dina hjärnspöken kan inte bli mina hur mycket jag än försöker.

Jag är ledsen att jag inte förstår. Jag är ledsen att jag inte orkar förstå. Jag vet att jag är skit för att jag inte försöker mer, men ibland undrar jag hur nära jag är på att gå under. Och det känns som att om jag tar på mig din börda så fallerar vi båda. Men jag tar det oerhört starkt, att jag inte varit den du behövt. Att jag inte gett dig det stöd du sökt hos mig. Men ibland så känns det som om det är uppmärksamhet du vill ha. Även fast du kanske bara rent och klart försöker förklara hur du har det. Men allt det här sårar mig. Och tro mig, om jag kunde så skulle jag byta plats med dig.

Jag önskar inte någon din smärta. Och jag önskar att jag visste vad jag kunde göra för att underlätta. För som du sa så behöver det inte nödvändigtvis vara så att jag inte funnits här, men att du upplevt att jag inte gjort det. Och någonstans så vet jag att även om jag anstränger mig och ger dig all min energi som jag inte ens har så kommer det inte göra någon skillnad. För risken är stor att du ändå inte känner det. Jag har ingen aning om vad det är som gör dig gladare just nu. Det är som om någon tänt din sol. Och jag älskar att se dig så. Men alla solar har fläckar och jag vet att det bara är en tidsfråga tills alla fläckar övertäcker solen igen. Och jag vill inte att det ska hända.

Jag tror att jag någonstans börjar förstå att det här inte är ditt fel. Att du inte kan göra någonting hur situationen ser ut. Men om du inte kan göra något åt det, vem kan då det? Eller vad kan då det? Rädslan över att ingenting kommer att förändras är stor. Rädslan att det kommer att eskalera till något värre är ännu större. Jag kan inte förlora dig. Det går inte. För vem är jag då? Bara tanken får tårarna att svämma över.

Du förstår verkligen inte hur mycket du betyder för mig. Hur stor del av den jag är som grundar sig på dig. På det vi har och det vi haft. Lämna mig inte, snälla? Jag vet att du inte vill höra det, och jag vet att du inte behöver att jag känner din smärta så att du får känna min tillbaka. Men vad ska jag göra? Hur ska jag hantera allt om inte genom att önska något annat öde åt dig?

Jag vet att det finns en chans att allt även löser sig bra. Med regelbunden medicinering kan allt fungera. Men det känns som om lång tid redan har passerat utan framsteg. Eller snarare, att varje framsteg resulterar i ett ännu större bakslag. Och det är väl inte konstigt att det känns som att det är större risk för att bakslagen tar över än att rutinen sätter sig in och allt lugnar ner sig? Eller? Det kanske bara är jag som är en obotlig pessimist. Det kanske är jag som har gett upp hoppet på dig och inte du på dig själv. Det kanske bara är en fas som måste tas igenom. Att du måste lära känna dig själv och veta vem du är och var du står. Men samtidigt så är det väl precis det allting handlar om, att du förmodligen aldrig kommer att hitta dig själv? Att den du är alltid kommer att defineras genom andra människor, dina relationer till saker och ting och genom andras ögon. Och om så är fallet så kommer varje slag att tas hårdare och hårdare. För det är sån som du är. Och det har ingenting med sjukdomen att göra. Det är ju bara så att du desperat vill vara alla till lags. Och det går ju inte. Det är då som sjukdomen gör sin del och skadar allt ännu mer. Som gör så att du går under varje gång någonting brister. Du tar dig inte ur starkare. Du på något sätt bara sänker fasaden framför dig och gör det ännu lättare för människor att ta sig över. Och jag vet inte om det är något jag beundrar dig för eller önskar att du kunde förändra.

Om det här är så svårt för mig, vad är det då du går igenom? Och vad kommer att hända i framtiden?
Jag önskar att jag hade facit i min hand och kunde spela korten rätt.


Men jag vill att du ska veta att jag finns här, genom allt.
"I'll follow you into the dark"
a.

Hemma i lägenheten igen. Jag älskar att ha mitt eget. Tagit ett bad och är totalt jävla slut. Ska sova när som helst och klockan är nio. Men det är fortfarande tre långa dagar av jobb kvar, så sömn behövs. Det har varit två fartfyllda dagar på jobbet, minst sagt. Men det är jävligt kul när det händer mycket!
Jag känner dock att det är tajm för ett break. Visst jag älskar att tjäna pengar och så, men lite semester skulle sitta fint just nu. Eller nåt som förgyller vardagen liksom och gör det lite enklare på nåt sätt. Att veta att USA väntar i april är liksom inte en så stor tröst eftersom att det är så lång tid kvar.

Snart är det ett nytt år, nya tag men förmodligen hamnar allt i samma mönster som alltid. Men vem vet, kanske kan man ändra på saker och ting bara man försöker?

Eh jag vet inte ens själv vad jag babblar om..

a.

Sen bor jag i Haninge! Åh, vad jag längtar. Snart har jag min alldeles egna lägenhet. Jag ska gå runt och lyssna på julmusik och pynta fint överallt! åååh vad mysigt det ska bli :D

ps. saknar hanna.

a.

får andningssvårigheter och en fet jävla klump i halsen som gör det svårt att svälja när jag tänker på att du lämnar mig om fyra dagar, i ett helt år...

a.

Så sitter jag här gråtfärdig, precis så där som jag inte vill göra. Jag har så mycket att vara glad för, och faktiskt en del att se fram emot. Men så fort jag börjar tänka på att Hanna snart åker till USA så blir jag så ledsen. En av mina närmsta vänner försvinner i ett år. Någon som jag har bott ihop med ett år. Och på samma gång som jag tycker att det ska bli fantastiskt skönt att bo själv och få distans till allt så är det sjukt jobbigt. Hanna är som en syster, vi tjafsar och pratar inte så djupgående om saker, men det är henne om någon som jag känner att jag kan ta förgivet på något sätt, om ni förstår?

Aja, enough with the self-pitying, jag har köpt en iphone, en lägenhet, åker till mormor om en vecka, snart är det jul och allt vad det innebär och advent närmar sig med stormsteg. Och som jag tidigare skrivit så är det klart att jag är glad för Hannas skull. Jag känner bara redan hur mycket jag kommer att sakna henne..

Wellwell,
a.

Nu ger jag upp.

a.

Som fan faktiskt. Okej, nu ska jag återberätta vad som hände.

Onsdagen den 20 oktober 2010 ringer min far mig på kvällen, och ber mig att gå in på hemnet och titta på en lägenhet. Det är en lägenhet som ligger i Haninge, som jag tittat på tidigare men inte lagt så mycket vikt vid då den ligger på bottenvåningen. Pappa konstaterar att det är våning 1 och inte bv, och frågar om han ska kontakta mäklaren och säga att vi är intresserade. Jag påpekar att det redan är budgivning men pappa menar på att det är en fin lägenhet och den är billig - och det är vad jag behöver.

På torsdagen ringer han och väcker mig kl tjugo över nio för att tala om att vi ska träffa mäklaren halv elva i haninge. Jag bokstavligen flög omkring i lägenheten här i Vällingby för att få med mig alla papper och saker. Kl elva står vi inne i lägenheten. Den är finare än på bild. En liten, söt etta i bra läge. En stund senare sitter vi på banken och ansöker om lån. Då det inte verkade vara några problem så la vi också bud på lägenheten. Vi blev direkt överbjudna, men hade skakat av oss ett par på vägen, så nu var det vi och en lirare till. Vi velade ett tag men jag bestämde mig för att bjuda en gång till. Men det gick inte den här gången heller, och där var jag tvungen att stanna. Fan. Jag som ville ha lägenheten. Jag hade redan planerat upp hur den skulle se ut i huvudet, ni vet med mina tillhörigheter och så.

Idag ringer pappa mig. "Vad säger du om att skriva kontrakt på en lägenhet idag?". Givetvis frågade jag vilken lägenhet och pappa sa, den från igår. Jag gapar större än någonsin, börjar le inombords. SJÄLVKLART ville jag göra det! Så idag har jag skrivit kontrakt till MIN lägenhet. Tillträdesdagen är 3 december. Herregud!

Tydligen var det så att den här andra hade fått lån på tjugotusen mindre än vad han budat, och hade väl frågat mäklaren om han kunde få köpa den för det. Men killen som äger lägenheten tyckte att man inte gör så, och ville då hellre sänka priset lite och sälja lägenheten till oss. FYFAN vilken tur! Jag är så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Har talat om det för fan alla idag på jobbet.


Glädjeskutt,
a.

Så var det bestämt. Den 15 november åker min vän och nuvarande sambo Hanna Åkerlund till USA. Närmre bestämt till Washington DC och hon lämnar mig i 12 långa månader. Om sisådär sex-sju månader tänker jag åka dit och hälsa på. Då ska vi shoppa loss i New York, och min dröm om att åka till usa kommer gå i uppfyllelse. Jag är superglad för Hanna skull, men jag är likväl fylld med extrem mycket vemod. Jag blir egoistisk. Tänker att "jag då?" Som sitter kvar här i kalla stockholm, och tycker synd om mig själv. Jag känner att fötterna trampar på precis samma ställe, ingenting som händer. Förutom att jag nu måste flytta hem igen. Okej, tio steg bakåt. Fantastiskt. Nu gäller det att spara pengar som aldrig förr så jag snart kan köpa lägenhet och ändå ha råd med mitt livs shoppingresa (ah, men typ i alla fall). Blä, tusen olika känslor.

Men jag är glad för din skull Hanna, det var verkligen på tiden! :)
a.

Ja, jag hade helt klart kört en Winnerbäck låt. Om jag nu hade varit artist och sett bra ut...
Utseendenojjan grundar sig i att mina utslag som redan prydde mitt ansikte har blivit ännu värre, tack vare att ett arsle till läkare skrev ut AKNEMEDICIN till mina eksem! Idiot.... Hur som helst, det sved och värkte och stramade som in i helvete, så nu är jag knallröd och bedövar det med hydrokortison. Fast man inte ska. Men eftersom att de som "ska veta" inte vet, så tar jag saken i egna händer och hoppas på ett mirakel. Jag kan inte se ut så här imorgon på jobbet. Helvete. Jag trodde jag skulle må bättre efter läkarbesöket. Istället är jag fulare och inte mindre än 400kr fattigare.

Dammsugit, lagat två maträtter samt bytt lakan har jag i alla fall gjort. Dukade upp en mysig kyckling-taco-middag med ljus och äppeljuice i vinglas och åt den i min ensamhet till sex and the cityboxen - min nya bästavän. Nu ligger jag, nyduschad och insmord i kortison, i sängen och tittar på idol. Känns som om det här kan bli ett riktigt bra avsnitt. Fast jag är besviken hittills :p men ah, blir säkert bra.

Någon som har något tips på hur jag kan göra för att se respektabel ut imorgon? Nej? Inte det? Inte jag heller.... Helvete. Nästa gång jag ska till läkaren ska jag be om en människa som är född i Sverige. Förlåt, det är inte rasism. Det är baserat på en extremt dålig referens. (eller egentligen flera).
Om någon vill höra så har jag faktiskt även hatat en svensk läkare. Kron-Jon kallar jag honom. Men det är en annan historia...
Blä


a.

Träning, bastu, god mat. Ack vilken härlig torsdag.

Förtidsångest, vafan är det?
Jo, det är när man sitter som jag gör nu. Räknar ut hur många timmar man skall jobba månaden som kommer, sitter och funderar på hur jag ska planera mina lediga dagar, för nu kommer jobbet ta så mycket tid som det ska göra för en normal människa. Jag förstår inte hur vuxna gör det. Hur kan man jobba 100% och ta hand om barn, partner, hem och hushåll? Hur ska jag ha tid att laga mat när jag kommer snitta 10 timmar på jobbet fyra dagar i veckan? Det är en bra fråga faktiskt. Det betyder nämligen tolv timmar - minst, då jag inte kommer att vara hemma. Så på dygnets andra tolv timmar ska jag hinna sova, träna, köra bil, laga mat och äta mat. Märker ni hur jag stressar upp mig? Shit det här är inte bra. Jag har jobbat MAX 60% hittills. Förutom i augusti då jag tyckte att jag jobbade ihjäl mig. Och då jobbade jag väl ungefär heltid. Men aja, ledig varje onsdag, varannan tors-fre och varnnan lör-sön. Två dagar ledigt varje vecka är det man behöver ha. Och jag plussar ju på med varje onsdag liksom. Det ger mig i alla fall tre potentiella träningsdagar i veckan. Och eftersom att jag förtillfället tränar två ggr varje onsdag, så blir ju det fyra träningar i veckan. Och det är ju rätt lagom.

Men sen ska jag hinna övningsköra. Och eftersom att jag slutar sent nästan alla dagar jag jobbar (utom måndagar då jag slutar 19, och lör-sön då jag faktiskt slutar 18 och 17) så är det kört att övningsköra då. Och onsdagarna går också bort eftersom att pappa också ska jobba. Aha, så när ska jag övningsköra? Varannan helg, då pappa är i Gnesta. Ah, men det här bådar gott för mitt mål - att ha körkort innan jag blir tjugo. Det kan ju hoppa någonstans redan nu. Fan.

Återigen, märker ni hur jag stressar upp mig?!?!?! Herregud kan jag sluta vara så här? Inte undra på att saker går som de gör och att jag emellertid mår som jag gör. Tur att jag inte har några läxor i alla fall. Det hade tagit knäcken på mig totalt. Hur gjorde jag när jag gick i skolan?

Och ÅTERIGEN, hur fan ska man ha tid för sina vänner, sin familj (ja, men någon gång i framtiden) och något annat intresse än de förnödenheter man måste ha och göra här i livet? Vavava?


observera att jag är anställd på 40% och vet bara att jag kommer jobba så här mycket i oktober. Shit vilken konstig människa jag är. Men faktum är att jag kommer få svårt att spendera pengarna jag tjänar... Eller?
a.

Jag blir så trött på allt snack av alla ointelligenta människor gällande politiken. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är välutbildad vad gäller saken, men ni som absolut inte har någon aning om något - HÅLL BARA KÄFTEN!

Det är för mig en självklarhet att alla partiers valrörelser skall få finnas, och att alla människor skall få ta del av detta. Det är en del utav det vi kallar demokrati. Annars kan vi ha det som i Irak där det finns ett parti att rösta på, (typ). Det som behöver inses är att alla människor är olika. Man måste inte stå för något till 100% för att kalla det för sin åsikt. Man behöver inte vara emot någonting till 100% för att hata det. Det är så vi fungerar som de komplexa varelser vi är. Vi är inkonsekventa som inihelvete.

Alla människor får jättegärna rösta på vafan de vill, så länge de vet om vilka konsekvenser deras handlande kan få. Det handlar inte om att rösta på det man tror är det man på något sätt står för. Eller jo, men det handlar om att visa sitt deltagande och påverka det vi som sagt kallar för demokrati. Det handlar om att bry sig om i vilken riktning det land man bor i /tillhör (eftersom att man måste vara svensk medborgare för att rösta), skall dras emot i framtiden. Observera att varje människa har ett unikt sätt att se på vad som är rätt riktning, och att jag är medveten om detta.
Tror du att Piratpartiet någonsin kommer att få ett valprogram så utfärdat att de faktiskt kan bli en del av Sveriges Riksdag?
Tror du att Miljöpartiet är det enda parti som är tillräckligt miljömedvetna för att leda Sverige i rätt riktning?
Tror du att Socialdemokraterna kommer kunna förändra Sverige mer än vad de tidigare gjort?
Tror du att Moderaterna kommer att fortsätta förändra och hålla det du tycker att de tidigare gjort bra?
Tror du att inget av Sveriges partier är kompetenta nog för att ge landet vad de behöver?
Tror du att Sverige Demokraterna skulle kunna bli Sveriges regering och fortfarande få landet att vara kvar i EU?

Min poäng är att oavsett vad du har röstat på, så hoppas jag att du tagit reda på tillräckligt mycket, och funderat på konsekvenserna av ditt handlande - som i förlängningen blir Sveriges framtid - för att stå för det du röstat på.

Är jag konstig? Okej, låt mig tala klarspråk.
Jimmie Åkesson har uttryckt sig som så att islam är det största hotet mot mänskligheten sedan andra världskriget. Nej, vet ni vad? Jimmie Åkesson tillsammans med sina Sverige Demokrater är förmodligen det största bakslag riksdagen sett. Det går nog inte att förneka att SD är ett främlingsfientligt parti. (kanske kan Åkesson själv på något sätt förneka detta, men hur som helst). OM ett främlingsfientligt parti skulle få makten i Sverige, så tror jag inte en sekund på att EU skulle sitta och titta på. Redan nu i valet har övriga världen reagerat på att vi har tagit detta steg. Ett steg som inte är populärt hos många. Visst, varsågoda och säg att Norge, Finland, Danmark och vilka fan länder det är, är glada och tycker att det är bra att vi följer deras exempel. Men det lilla vi hör, är ju från de få procent som röstat som de 5% i Sverige som valde SD. Men kan ni då tänka er hur många som är emot detta? Vill vi ha världen emot oss? Lilleputtlandet-Lagom i Norr har ingenting att säga till om. INGENTING. Och därför måste vi följa spelets regler och inte motsätta oss mångfald.

Vill vi att Sverige skall vara en del av EU?
Vill vi se Sverige utvecklas - istället för att utvecklas bakåt?
Vill vi ha en demokrati?
Vill vi att alla människor skall vara lika värda?
Vill vi att alla människor skall ha samma förutsättningar?

Vad EXAKT är det man röstar på när man röstar SD?
Jag har inte tagit diskussionen. Jag har dock fått intrycket av att de flesta som röstat SD inte är villiga att ta diskussionen heller.

Som tur är finns det en chans (som jag ser det) att SD har sina fyra år i riksdagen och sedan är det över. Men låt oss tänka tanken att detta bara är början. Är det bara mig det skrämmer?

a.

och en ny redan tagit fart. Det är bara en tidsfråga innan löven faller för att snön sedan skall falla. Tiden går extremt fort just nu, kanske har det att göra med att jag gör ganska mycket av min tid. Eller lite, hur man nu väljer att se det.
Förra veckan innehöll jobb, givetvis. Jag börjar med ministeg att ta mig framåt på vitvaror, känns det som i alla fall. Är fortfarande totalt lost, men får kanske lite mer koll på läget i alla fall. Så det är kul.

I fredags var jag på Hannas praktik vid Thorildsplan och fixade håret. Har ännu inte bestämt mig om jag är nöjd eller inte, är förvisso inte jättestor skillnad. Kanske vill jag bli brunett ändå, men då får jag väl bli det när jag bestämt mig.

Juste, förra lördagen - höhö nu går vi långt bakåt i tiden - så övningskörde jag med Göran och det gick riktigt bra! :) Så på onsdag bär det av med pappa och hoppas på att jag inte blir så jävla nervös så det kan gå hyfsat den här gången.

Hela fem gånger tränade jag förra veckan också, jävligt skönt kan jag säga. Kroppen är totalt öm och sliten men det är kul. Dessutom lönar ju sig min "diet" mer när jag tränar. Har tappat lite grann nu och har äntligen satt upp ett långsiktigt mål för mig själv (eller jag har inget slutdatum) men jag vet i alla fall vart jag vill komma. Säsongens första match spelades igår och trots att vi förlorade var det både kul, givande och jävligt jobbigt! Kämpade som djur gjorde vi alla sju. Jag satte en trea (WOHOO), så jag var rätt stolt. Dock borde jag ha gjort lite fler poäng med tanke på hur många skott jag sköt. Men kanske blir jag bättre. Vi kan ju hoppas i alla fall.

Snart är det dags för afrodans, måttligt taggad eftersom att jag suger, men vi får se. Kanske blir det riktigt kul.
See ya bitches, måste dricka mitt kaffe nu..
a.

Jag är så ledsen över allt. Jag har tjatat om att den här stormen snart måste ta slut. Men tänk om stormen inte har något slut? Tänk om allt bara hänger kvar, blir värre, eller kanske tar slut men slut som i käpprätt åt helvete?

Tänk om jag inte klarar mer. Att vara ensam och ledsen. Vara den som får ta allting. Fast ändå så lite. Jag är inte den som får ta mest. Men jag får lyssna på så mycket så att mina öron blöder. Och min instängdhet resulterar bara i att jag till slut exploderar inför någon oskyldig, underbar själ som inte förtjänar mina utbrott.

Jag kan inte tala om för dig hur du ska vara, eller hur du ska leva ditt liv. Men jag bedjar till dig att lyssna, och hoppas på att jag i alla fall kan göra någon som helst liten skillnad. Jag bara undrar när du ska inse hur mycket jag älskar dig, och hur jag skulle må ifall jag förlorade dig. Om du förstod hur mycket du betyder kanske du skulle kämpa. För mig.

och när paniken bryter ut... betyder ett mirakel inget alls
a.