Så sitter jag här gråtfärdig, precis så där som jag inte vill göra. Jag har så mycket att vara glad för, och faktiskt en del att se fram emot. Men så fort jag börjar tänka på att Hanna snart åker till USA så blir jag så ledsen. En av mina närmsta vänner försvinner i ett år. Någon som jag har bott ihop med ett år. Och på samma gång som jag tycker att det ska bli fantastiskt skönt att bo själv och få distans till allt så är det sjukt jobbigt. Hanna är som en syster, vi tjafsar och pratar inte så djupgående om saker, men det är henne om någon som jag känner att jag kan ta förgivet på något sätt, om ni förstår?

Aja, enough with the self-pitying, jag har köpt en iphone, en lägenhet, åker till mormor om en vecka, snart är det jul och allt vad det innebär och advent närmar sig med stormsteg. Och som jag tidigare skrivit så är det klart att jag är glad för Hannas skull. Jag känner bara redan hur mycket jag kommer att sakna henne..

Wellwell,
a.

Nu ger jag upp.

a.

Som fan faktiskt. Okej, nu ska jag återberätta vad som hände.

Onsdagen den 20 oktober 2010 ringer min far mig på kvällen, och ber mig att gå in på hemnet och titta på en lägenhet. Det är en lägenhet som ligger i Haninge, som jag tittat på tidigare men inte lagt så mycket vikt vid då den ligger på bottenvåningen. Pappa konstaterar att det är våning 1 och inte bv, och frågar om han ska kontakta mäklaren och säga att vi är intresserade. Jag påpekar att det redan är budgivning men pappa menar på att det är en fin lägenhet och den är billig - och det är vad jag behöver.

På torsdagen ringer han och väcker mig kl tjugo över nio för att tala om att vi ska träffa mäklaren halv elva i haninge. Jag bokstavligen flög omkring i lägenheten här i Vällingby för att få med mig alla papper och saker. Kl elva står vi inne i lägenheten. Den är finare än på bild. En liten, söt etta i bra läge. En stund senare sitter vi på banken och ansöker om lån. Då det inte verkade vara några problem så la vi också bud på lägenheten. Vi blev direkt överbjudna, men hade skakat av oss ett par på vägen, så nu var det vi och en lirare till. Vi velade ett tag men jag bestämde mig för att bjuda en gång till. Men det gick inte den här gången heller, och där var jag tvungen att stanna. Fan. Jag som ville ha lägenheten. Jag hade redan planerat upp hur den skulle se ut i huvudet, ni vet med mina tillhörigheter och så.

Idag ringer pappa mig. "Vad säger du om att skriva kontrakt på en lägenhet idag?". Givetvis frågade jag vilken lägenhet och pappa sa, den från igår. Jag gapar större än någonsin, börjar le inombords. SJÄLVKLART ville jag göra det! Så idag har jag skrivit kontrakt till MIN lägenhet. Tillträdesdagen är 3 december. Herregud!

Tydligen var det så att den här andra hade fått lån på tjugotusen mindre än vad han budat, och hade väl frågat mäklaren om han kunde få köpa den för det. Men killen som äger lägenheten tyckte att man inte gör så, och ville då hellre sänka priset lite och sälja lägenheten till oss. FYFAN vilken tur! Jag är så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Har talat om det för fan alla idag på jobbet.


Glädjeskutt,
a.

Så var det bestämt. Den 15 november åker min vän och nuvarande sambo Hanna Åkerlund till USA. Närmre bestämt till Washington DC och hon lämnar mig i 12 långa månader. Om sisådär sex-sju månader tänker jag åka dit och hälsa på. Då ska vi shoppa loss i New York, och min dröm om att åka till usa kommer gå i uppfyllelse. Jag är superglad för Hanna skull, men jag är likväl fylld med extrem mycket vemod. Jag blir egoistisk. Tänker att "jag då?" Som sitter kvar här i kalla stockholm, och tycker synd om mig själv. Jag känner att fötterna trampar på precis samma ställe, ingenting som händer. Förutom att jag nu måste flytta hem igen. Okej, tio steg bakåt. Fantastiskt. Nu gäller det att spara pengar som aldrig förr så jag snart kan köpa lägenhet och ändå ha råd med mitt livs shoppingresa (ah, men typ i alla fall). Blä, tusen olika känslor.

Men jag är glad för din skull Hanna, det var verkligen på tiden! :)
a.

Ja, jag hade helt klart kört en Winnerbäck låt. Om jag nu hade varit artist och sett bra ut...
Utseendenojjan grundar sig i att mina utslag som redan prydde mitt ansikte har blivit ännu värre, tack vare att ett arsle till läkare skrev ut AKNEMEDICIN till mina eksem! Idiot.... Hur som helst, det sved och värkte och stramade som in i helvete, så nu är jag knallröd och bedövar det med hydrokortison. Fast man inte ska. Men eftersom att de som "ska veta" inte vet, så tar jag saken i egna händer och hoppas på ett mirakel. Jag kan inte se ut så här imorgon på jobbet. Helvete. Jag trodde jag skulle må bättre efter läkarbesöket. Istället är jag fulare och inte mindre än 400kr fattigare.

Dammsugit, lagat två maträtter samt bytt lakan har jag i alla fall gjort. Dukade upp en mysig kyckling-taco-middag med ljus och äppeljuice i vinglas och åt den i min ensamhet till sex and the cityboxen - min nya bästavän. Nu ligger jag, nyduschad och insmord i kortison, i sängen och tittar på idol. Känns som om det här kan bli ett riktigt bra avsnitt. Fast jag är besviken hittills :p men ah, blir säkert bra.

Någon som har något tips på hur jag kan göra för att se respektabel ut imorgon? Nej? Inte det? Inte jag heller.... Helvete. Nästa gång jag ska till läkaren ska jag be om en människa som är född i Sverige. Förlåt, det är inte rasism. Det är baserat på en extremt dålig referens. (eller egentligen flera).
Om någon vill höra så har jag faktiskt även hatat en svensk läkare. Kron-Jon kallar jag honom. Men det är en annan historia...
Blä


a.