Det är en tung känsla, tanken på att man bara har sig själv. Även om det ibland kan kännas som att det är så för mig så vet jag ändå innerst inne att det inte stämmer. Men det gör så jävla ont att veta att du har känt som om det bara är du under en lång period. Och i ditt fall så spelar det ingen roll vad som egentligen är, utan det som spelar roll är vad som finns för dig. För du måste få känna att vi bryr oss. För annars vet jag inte vad som händer. Och det skrämmer skiten ur mig. Det sårar mig så oerhört att se dig lida. Och vad som är ännu värre är att jag inte kan göra något åt saken. Dina hjärnspöken kan inte bli mina hur mycket jag än försöker.

Jag är ledsen att jag inte förstår. Jag är ledsen att jag inte orkar förstå. Jag vet att jag är skit för att jag inte försöker mer, men ibland undrar jag hur nära jag är på att gå under. Och det känns som att om jag tar på mig din börda så fallerar vi båda. Men jag tar det oerhört starkt, att jag inte varit den du behövt. Att jag inte gett dig det stöd du sökt hos mig. Men ibland så känns det som om det är uppmärksamhet du vill ha. Även fast du kanske bara rent och klart försöker förklara hur du har det. Men allt det här sårar mig. Och tro mig, om jag kunde så skulle jag byta plats med dig.

Jag önskar inte någon din smärta. Och jag önskar att jag visste vad jag kunde göra för att underlätta. För som du sa så behöver det inte nödvändigtvis vara så att jag inte funnits här, men att du upplevt att jag inte gjort det. Och någonstans så vet jag att även om jag anstränger mig och ger dig all min energi som jag inte ens har så kommer det inte göra någon skillnad. För risken är stor att du ändå inte känner det. Jag har ingen aning om vad det är som gör dig gladare just nu. Det är som om någon tänt din sol. Och jag älskar att se dig så. Men alla solar har fläckar och jag vet att det bara är en tidsfråga tills alla fläckar övertäcker solen igen. Och jag vill inte att det ska hända.

Jag tror att jag någonstans börjar förstå att det här inte är ditt fel. Att du inte kan göra någonting hur situationen ser ut. Men om du inte kan göra något åt det, vem kan då det? Eller vad kan då det? Rädslan över att ingenting kommer att förändras är stor. Rädslan att det kommer att eskalera till något värre är ännu större. Jag kan inte förlora dig. Det går inte. För vem är jag då? Bara tanken får tårarna att svämma över.

Du förstår verkligen inte hur mycket du betyder för mig. Hur stor del av den jag är som grundar sig på dig. På det vi har och det vi haft. Lämna mig inte, snälla? Jag vet att du inte vill höra det, och jag vet att du inte behöver att jag känner din smärta så att du får känna min tillbaka. Men vad ska jag göra? Hur ska jag hantera allt om inte genom att önska något annat öde åt dig?

Jag vet att det finns en chans att allt även löser sig bra. Med regelbunden medicinering kan allt fungera. Men det känns som om lång tid redan har passerat utan framsteg. Eller snarare, att varje framsteg resulterar i ett ännu större bakslag. Och det är väl inte konstigt att det känns som att det är större risk för att bakslagen tar över än att rutinen sätter sig in och allt lugnar ner sig? Eller? Det kanske bara är jag som är en obotlig pessimist. Det kanske är jag som har gett upp hoppet på dig och inte du på dig själv. Det kanske bara är en fas som måste tas igenom. Att du måste lära känna dig själv och veta vem du är och var du står. Men samtidigt så är det väl precis det allting handlar om, att du förmodligen aldrig kommer att hitta dig själv? Att den du är alltid kommer att defineras genom andra människor, dina relationer till saker och ting och genom andras ögon. Och om så är fallet så kommer varje slag att tas hårdare och hårdare. För det är sån som du är. Och det har ingenting med sjukdomen att göra. Det är ju bara så att du desperat vill vara alla till lags. Och det går ju inte. Det är då som sjukdomen gör sin del och skadar allt ännu mer. Som gör så att du går under varje gång någonting brister. Du tar dig inte ur starkare. Du på något sätt bara sänker fasaden framför dig och gör det ännu lättare för människor att ta sig över. Och jag vet inte om det är något jag beundrar dig för eller önskar att du kunde förändra.

Om det här är så svårt för mig, vad är det då du går igenom? Och vad kommer att hända i framtiden?
Jag önskar att jag hade facit i min hand och kunde spela korten rätt.


Men jag vill att du ska veta att jag finns här, genom allt.
"I'll follow you into the dark"
a.

Hemma i lägenheten igen. Jag älskar att ha mitt eget. Tagit ett bad och är totalt jävla slut. Ska sova när som helst och klockan är nio. Men det är fortfarande tre långa dagar av jobb kvar, så sömn behövs. Det har varit två fartfyllda dagar på jobbet, minst sagt. Men det är jävligt kul när det händer mycket!
Jag känner dock att det är tajm för ett break. Visst jag älskar att tjäna pengar och så, men lite semester skulle sitta fint just nu. Eller nåt som förgyller vardagen liksom och gör det lite enklare på nåt sätt. Att veta att USA väntar i april är liksom inte en så stor tröst eftersom att det är så lång tid kvar.

Snart är det ett nytt år, nya tag men förmodligen hamnar allt i samma mönster som alltid. Men vem vet, kanske kan man ändra på saker och ting bara man försöker?

Eh jag vet inte ens själv vad jag babblar om..

a.