Du har inte ens märkt nåt. Och det stör mig att jag ens bryr mig.

sitter här en regnig, mysig söndagkväll. aromabrännaren sprider värme, musik sprider stämning. och tankarna samlas, snurrar och blandas. det är någonting med september varje år, som bränner. som svider, som skriker. för tio år sen dog ofantligt många människor i world trade center. för sju år sedan blev en pojke knivhuggen till döds. för åtta år sedan blev anna lindh mördad. för två dagar sedan blev en ung man knivhuggen till döds. man kan kalla det mord. och det får en bara att bli så där filosofisk som man mår bäst i att inte bli. ändå sitter man där, och fortsätter filosofera, fundera och våndas. det är så mycket smärta.

jag kommer aldrig glömma hur jag dag på dag satt och såg och hörde dig gråta, stirrandes in i ett ljus, och lyssna på orden "the night they took my friend". the police. ironiskt, är det inte? det var i för sig puff daddy du alltid lyssnade på. jag har länge funderat på om alla de dagarna fick dig att förändras. om de påverkade dig så starkt som jag tror att de kan ha gjort. en fragil liten flicka som mister en vän. en flicka som fortfarande ville tro att världen är vacker. att ondska finns på film och lycka är lördagsgodis. okej, kanske inte riktigt så. men något åt det hållet. och nu sitter jag här, så många år senare med tårar i hela ögonen. för sist jag träffade dig var du så lycklig. det kan ingen neka. men jag tänker att du ändå sitter där och mår som du gjorde då. och jag önskar att jag kunde ta all din smärta och rädda dig från världen. det önskar jag verkligen.

till alla som fortfarande borde vara bland oss, en vacker version av en vacker låt.
Mel Vondrau – Every Breath You Take
Jag sänder mina tankar till dig, som ligger sömnlös inatt.

---

Jag vill också passa på att ösa ur mig alla andra känslor jag har, de som berör mig mer personligen och inte bara genom andra. Jag saknar min fröken Hanna som fortfarande är på andra sidan jordklotet. Som har varit borta så länge, så länge nu. En vän jag älskar så kraftigt och bara vill ha hem nu. Jag skulle behöva ha dig här nu. Jag vet att du har det bra, och att du trivs. Men det är ju samtidigt det om är så sjukt jävla läskigt. Att du trivs så bra på ställen som inte är hemma, här, att jag börjar tro att du aldrig kommer hitta hem igen.

Och Emmely och Stina som flytt storstaden till Åre och Falun... Nathalie som bara vill bort. Fehler som åkte och aldrig kom tillbaka. Är man sjukt naiv och self-centered om man tänker att man nånstans har något med saken att göra? Att man nånstans aldrig räcker till för att folk ska känna att det finns någonting här att hämta?
en pappa som knappt finns.
Det spelar ingen roll hur mycket man säger att man saknar nån. Det spelar ingen roll hur glad man blir när man ses. Lyckas man inte hålla kontakten längs vägen, eller ta upp den så som den var så var den kanske inte så bra till en början? Jag bara babblar, det vet jag. Men det är tankar som väller upp överallt, inuti.

a,

Man är så beroende av andra människor att det är läskigt. Det är som om hjärtat inte är gjort för att slå ensamt. Som om man inte kan bli i harmoni med sig själv förrän man är det med någon annan. Det hemska med den vackra tanken är att många hjärtan aldrig kommer att slå i takt med ett annat.

Allt jag någonsin kommit nära har haft en tendens till att alltid slitas bort under fötterna på mig. Det är som att jag ska sväva i ovisshet och inte ha någon stabil grund att stå på. Varje gång jag behövt något eller någon som mest har det inte funnits där. Så det är inte konstigt att man slutar skylla på omgivningen och istället börjar lägga världens alla sorger på sina egna axlar. Och nog måste det väl ligga någon sanning i det?

Jag vill inte se mer. Jag vill inte ha en sten över bröstet som gör varje andetag till ett living hell.
I rest my case. Och snart allt annat också
a,