Jag är så extremt nära på att gräva ner mig i mig själv igen. Jag inser hur emo-destruktivt det låter, men jag är så nära bristningsgränsen just nu. Känns nästan som det gjorde i tvåan. Och jag får inte hamna där igen. Jag klarar inte av att bara jobba och jobba utan att ha något att se fram emot. Att behöva ta skit utan att ha något att säga till om. Jag bara vill inte. Men jag vet inte hur jag ska göra för att det inte ska bli så heller.

Det är som om kroppen säger till fysiskt, för att hjärnan och hjärtat inte riktigt längre orkar.  Kan inte bara allt snälla någon gång börja bli bättre? Jag har önskat att det ska bli någon ändring länge nu. Men när fan ska det bli det då? Va? När blev uppskurna armar, blod, ångest, piller och synvillor en del av din vardag? När gick det så långt att det blev en del av min vardag? Varför har jag inte sagt emot? Varför har jag inte fått dig att förstå?

Jag är rädd. Som fan. Och rädslan i sig skrämmer mig också. Men jag vet inte hur jag ska hantera någonting. Inte på något annat sätt än att bara skriva och gråta i alla fall. Det är bara så jag kan få ur mig någonting. Om ens då. Det är så mycket inom mig just nu att jag inte vet vad jag ska göra. Snart spricker jag. Och jag har inte tid med att spricka.


Ge mig semester, och lite lugn och ro. Nu.
a.

Känner att det är dags för en solokarriär helt enkelt :)
Nu måste livet börja gå framåt.

a.

Som om en liten viskning, nästan så tyst så man bara kan tolka den som ett förlåt om man verkligen vill, skulle räcka som ett förlåt? Det är uppenbarligen det du tror, vilken stör mig något fruktansvärt. Du kan inte bara komma och gå ur mitt liv som du behagar. Det fungerar faktiskt inte så. Och jag vet att du har tusen och en ursäkter och orsaker till att vara så som du är, men ibland håller det inte. Du måste vårda det du har, annars kommer det att rinna mellan dina fingrar. Och det är dags att du börjar förstå det.

a.

Juste jag glömde.
Jag är fortfarande överjävligt besviken på dig.
Fitta.



din,
a.

...Och lär väl bli osammanhängande som vanligt. Lyssnar på Band of Horses - The Funeral. Mycket bra låt.
Har varit hemma hos mami hela kvällen. Grillat och myst, tittat på film. Jag trivs väldigt bra här. Men jag älskar ju i för sig att ha mitt egna hem. Såklart.

Gårdagen var knasig, och fantastiskt rolig. Jag, Stina, Hanna, Emmely, Fanny, Öbbe, Anton och Samir drog ut - till The Brigde. Woohooo. Haha. Men kul var det! Hanna förstörde för att jag skulle vinna vadet, Fanny blev fulast viner, Emmely var snygg sominihelvete, Hanna tjatade om Ninjafett och vi spelade nattbasket med fyra random killar. Ja, spännande va?

Imorn ska jag jobba heeeeeela dagen (ja utan överdrift) och jag vill ha en iphone4. Det borde man få unna sig när man jobbar massamassamassa! Men det får vi väl se om jag får råd med nästa månad. Vore helt sjukt fantastiskt. Jag är trött på min W715. Aja, där försvann skrivinspirationen och det var inte ett "det här har jag gjort de senaste dagarna"-inlägg jag ville skriva.

Hur som haver,
Hanna & Natta är i Alanya och jag är avis. Såklart.
Ha det bäst på The Doors era vider.
Love you.

a.