Efter gårdagens semi-bra kväll med dans och alkohol var kvällens fika och promenad med underbara Jenny precis vad jag behövde. Allt känns så mycket lättare när man kan babbla om allt och inget i fyra timmar och bara gilla läget liksom. Det är så skönt att rensa tankarna och tjattra med någon man saknar hela jävla tiden.

Det har varit skönt att uppehålla sig med saker så tankarna tas ifrån det jobbiga till något lite lättare. Men det betyder inte att jag inte tänker på dig, hjärtat <3 Det ska du veta!

a.

Jag pratar väl helt enkelt med mig själv antar jag.. Jag orkar inte tynga ner någon annan, när jag vet att ingen egentligen har tid eller ork för det. Men allt skulle kännas så mycket bättre med en hand på axeln och lugnande ord. Jag behöver få höra att allt kommer ordna sig, för just nu vet inte om det kommer att göra det. Jag är livrädd.

a.

Så denna lördag fick jag lust att gå på en promenad för mig själv. För att trotsa vintervädret som aldrig verkar ge sig, satte jag på mig leggings och vårjackan. (Mamma, du behöver inte oroa dig. Jag hade skidstrumporna, kofta och tjocktröja). Även min nyinköpta halsduk fick vara med, åh vilket lyckat köp! Jag lät mina ben ta mig dit de ville, och efter en stund stod jag face to face med coop forum. Eftersom att jag inte har besökt det stora huset sen jag flyttade hit till Vällingby så tänkte jag att jag kan fördriva lite tid genom att gå in och titta runt lite. Några samtal med pappa senare hade kakor och saft hamnat i min kundkorg.

Benen började traska åt ett håll som jag inte riktigt visste var hem eller inte, jag hittar inte i Vällingby än, det här var min första lilla upptäcktsrunda! Med lite dålig musik i hörlurarna och bitande kyla i kinderna gick jag längs vägen och log för mig själv utan att riktigt veta varför. Medan jag gick och funderade på att det är ett litet mirakel att jag ännu inte ramlat denna vinter så stack en bänk fram vid mina anklar. Förstår ni hur j*vla mycket snö vi har i detta land, och hur lång tid det kommer ta innan våren kommer, när där man sitter på somrarna är där vi går i Mars. Herregud.

Om jag kom hem? Ja, efter en tids undrande om jag faktiskt gick åt rätt håll så hittade jag hem. Visste ni att nästan alla höghus på den här sidan om vägen ser likadana ut? Jävla SB som har gjort det så. Är ju inte lätt för oss med ett taskigt minne som gör det svårt för lokalsinnet…

Så nu sitter jag här med min limited edition-saft och mina kakor som jag faktiskt har lagt upp på ett fat(!) och är glad över att jag tog mig en uppfriskande promenad i denna ljuvliga vinterdag och känner mig lite piggare efter några strålar sol.

Vem visste att Anna kunde ha en trevlig lördagseftermiddag för sig själv? Jag är även ytterst tacksam över att Fanny diskade åt mig igår, väldigt väldigt tacksam!


a.