det känns så fult att säga att det blir bättre.
jag vet ju att det faktiskt blir bättre, men jag vet inte om det nån gång går över.
för jag tänker fortfarande, rätt ofta dessutom.
jag undrar och jag vill veta, även fast jag skäms.
och jag hatar att jag skriver i gåtor, men jag bara måste.
och jag vill inte ljuga för dig, men jag vet inte hur sanningen är.
och om sanningen innebär att det inte blir bättre, så är väl lögnen bättre?
eller?