Jag har börjat skrämma mig själv, påriktigt.
Jag förstår inte vad som har hänt.
På en ytterst kort tid så har jag gått från en enorm jävla tegelmur till ett psykiskt breakdown.
okej, kanske inte riktigt så drastiskt, men dock ändå.
Jag har aldrig i mitt liv kunnat gråta som en normal människa (alltså ex. då saker händer, av glädje, till film etc),
utan jag har istället exploderat då all ilska och "sorg" har svämmat över.
Men nu, nu kan jag fan gråta till allt. Höll ex. på att börja gråta när jag satt på bussen imorse och lyssnade på musik, liksom VA?! Okeeeej, jag har en grymt dålig vecka, men vafan - det är inte normalt. Och speciellt inte för mig.

För er som inte vet det så kan jag säga att jag .. på något sätt har en fobi för att släppa in människor, för att visa mig svag och för att inte leva upp till mina egna förväntningar. Och just nu så har bara allt lagt sig på hög och ingenting fungerar.
Vad hände med min mur som står där för att jag behöver den?
Jag är förvirrad.
och jag insåg precis att jag skriver snabbare på just detta tangetbord än aldrig förr, höh.


a.

Sen skadar det ju inte att säga att allt det här inte alls är så seriöst som det låter, jag har bara en äcklig jäcla känslosam vecka (för er som undrar så kan jag säga att PMS INTE har med saken att göra) just nu.
vilket är anledningen till att jag ytterligare en gång vill säga,
jävlas inte med mig. jag pallar inte det just nu :)