Jag är så extremt nära på att gräva ner mig i mig själv igen. Jag inser hur emo-destruktivt det låter, men jag är så nära bristningsgränsen just nu. Känns nästan som det gjorde i tvåan. Och jag får inte hamna där igen. Jag klarar inte av att bara jobba och jobba utan att ha något att se fram emot. Att behöva ta skit utan att ha något att säga till om. Jag bara vill inte. Men jag vet inte hur jag ska göra för att det inte ska bli så heller.

Det är som om kroppen säger till fysiskt, för att hjärnan och hjärtat inte riktigt längre orkar.  Kan inte bara allt snälla någon gång börja bli bättre? Jag har önskat att det ska bli någon ändring länge nu. Men när fan ska det bli det då? Va? När blev uppskurna armar, blod, ångest, piller och synvillor en del av din vardag? När gick det så långt att det blev en del av min vardag? Varför har jag inte sagt emot? Varför har jag inte fått dig att förstå?

Jag är rädd. Som fan. Och rädslan i sig skrämmer mig också. Men jag vet inte hur jag ska hantera någonting. Inte på något annat sätt än att bara skriva och gråta i alla fall. Det är bara så jag kan få ur mig någonting. Om ens då. Det är så mycket inom mig just nu att jag inte vet vad jag ska göra. Snart spricker jag. Och jag har inte tid med att spricka.


Ge mig semester, och lite lugn och ro. Nu.
a.