och de som inte vet det har nog inte så svårt att föreställa sig hur det skulle kännas. Det finns så himla mycket som påminner om hur man har haft det med någon. Om hur underbara stunder man kan uppleva, och vilka känslor som kan bubbla inom en. Precis lika enkelt är det att minnas hur ont det gör när hjärtat hoppar isär åt alla jävla håll och kanter som finns. Och jag tror att det enda man kan göra när man hamnar i det där jag-var-så-ledsen-nostalgiska(in a bad way)-momentet är att tänka på att mycket kanske är bättre nu. Som att jag faktiskt mår bra ändå. Som att jag trivs med livet, att färger fortfarande lyser, att smaker fortfarande smakar och att den kallaste vinter-slask-dagen har sin charm även den. Jag ska i alla fall försöka hålla fast vid mig själv, och komma ihåg att jag inte behöver någon kille för att göra mig hel. Så länge jag har mig själv, mina vänner och den del av min familj som vill vara med så är livet helt klart uthärdligt. Många stunder även jävligt bra. Så det så.

a.