Jaha, så sitter jag här. Tjejen som trodde att hon skulle bo hemma tills hon fyllde tjugofem och var färdigutbildad, har anmält sig till bostadskö. Jag kände att det tamejfan är på tiden och att de 250kr det kostar per år helt enkelt får vara värt det. Min dröm är ju att mamma och Jonny ska få ryck och flytta ifrån min älskade Cinnamon Alley så att jag kan flytta dit. Jag skulle ha råd om jag bodde ihop med någon. Och det är ju faktiskt en trea. Och jag älskar det där. Jag vill i och för sig inte flytta här ifrån Vittangi heller, men jag vet ju att vi inte kommer bo här så länge till. Jo, jag vet att vi flyttade hit för inte ens två månader sen... Men Hanna kommer snart att dra till USA och då sitter jag här ensam och ledsen (och utan pengar till mat...) och någon gång här framöver så lär lägenheten jag bor i bli bostadsrätt, vilket innebär att Jonny kommer att vilja sälja den. Allt leder alltså till att lilla Anna får flytta hem igen. Och det känns ju kanske inte så underbart. Jag menar, jag flyttade ju hemifrån av en anledning. Jag älskar att ha ett eget hem. Även om det ligger på andra sidan stan från allt. Jag tycker om att gå och handla, laga mat och se till så det är snyggt och fint i mitt hem. Det är ju sisådär att städa hemma hos morsan liksom. Öh, nej jag tycker inte om att städa här heller, men det är i alla fall mitt eget val att städa här.

Så, bostadskö it is. Jag tänker inte flytta hem igen. Jag vägrar. Frågan är bara vart jag ska ta vägen när allt spricker... Well well, jag får njuta så länge det varar, eller hur?
Puss på Vittangi och Hanna.

a.