Det är med all rätt man blir ledsen ibland. Eller kanske inte ledsen, men lite nedstämd så där. Det är som om luften går ur en och den stillsamma verkligheten kommer ikapp en. Det är som om livet har en mening men inte riktigt vill avslöja den. Som om orden i musiken har ett budskap som den döljer för mig. Det är som om allt vi delat aldrig ägde rum och som om allt vi sagt inte längre spelar någon roll. Det är som om gammal vänskap, gammal kärlek och gamla tider inte längre betyder något. Men allt det är ju fel.

Det är ju verkligheten som får mig att andas. Det är livets mening vi ständigt försöker klura ut, och kommer att klura ut. Det är orden i musiken jag lever för och allt som vi delat som fått mig att hitta mig själv. Det är den gamla vänskapen, kärleken och tiderna som har gjort mig till den jag är. Och jag måste säga att jag inte längre är missnöjd med det. 

Om det som stod (jag avslöjar vad vid ett senare, mer säkert tillfälle) faktiskt stämmer så är jag bra. Det finns ingen anledning att hålla inne med vad man känner och tycker om sig själv. Om det stämmer så är jag förjävla bra och jag är tokigt stolt över mig själv. Jag visste inte att jag kunde vara så lyckad. Om det dock inte stämmer, så är det någon annan som är överjävligt klantig. Och då ska dom få se på andra bullar ;D

a.