som plåster på såren men fan inget botemedel.

Tomhet och hjälplöshet som en biverkning av långvarigt ovetande. Som en storm där ett lugn aldrig väntar, men som man kanske kan flytta ifrån. Att stormen kan komma ikapp en, att man aldrig kan vara helt säker. Men stormen är en bit ifrån. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Och det skrämmer mig.
Jag finns alltid här, och jag önskar att du kunde vara mer som jag. Jag älskar dig.

yours,
a.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0