är vad allt är just nu. Jag mår bra, det gör jag. men tankarna smyger sig på titt som tätt ändå, och likväl gör ångesten. Samtidigt som jag känner att inget kan bli värre än vad det är just nu, så känner jag att det börjar bli bättre. Jag förstår inte hur det går ihop? Kanske för att det inte gör det. Kanske är det bara min hjärna som säger att det börjar bli bättre. eller?

a.

---

hur säger man att man är så jävla trött på det, utan att såra någon? jag vet inte, fanfanfan.