Allt gör så ont i mig. Smärtan vägrar lyfta sig från bröstet för att tillåta mig ett andetag. Det är psykklinik följt av sjukhus. Sjukhus följt av psyk. Psyk följt av permis. Permis följt av utskrivning. Utskrivning följt av hem. Hem följt av inskrivning. Inskrivning följt av permis. Permis flöjt av krossat glas. Krossat glas följt av tårar, elände och medicin. Vilket återigen följs av psyk.

Varför kan jag inte bara ta allting ifrån dig? Min kraft skulle kanske räcka till oss båda. Jag skulle kunna bära dig, lätta din smärta om inte ta den ifrån dig. Hjälpa dig. Göra något. Men jag är så maktlös. Och en diagnos är förvisso "goda" nyheter. Hur i helvete det nu kan vara goda nyheter? Jag förstår resonemanget. Nu vet man vad man har att arbeta för. Och kanske en möjlighet att försöka förstå.

Men det är mycket möjligt att helvetet väntar av ännu mer helvete. Men vi måste ta oss igenom helvetet tillsammans. Vi måste klara det här. DU måste klara det här, okej? Om inte för din skull så kan du väl kämpa för mig?

a.