Spöken sätter snurr på tankeverksamheten. Om och om och om igen.
Ena stunden rädsla,
nästa panik,
nästa sådan jävla ångest att jag lika gärna kan ge upp på en gång.
Sedan tystnad.

Jag klarar inte av denna bergochdalbana. Jag behöver en fast grund att stå på.
Någon som håller sina händer på mina axlar och ser till att jag inte svävar iväg.
Jag skulle inte tacka nej till ett sagoland långt bort.
En dröm som är min verklighet som jag inte vill vakna upp ur.

Dvalan jag befinner mig i får mer än gärna flyga iväg och aldrig mer komma tillbaka.

a.