Jag är så ledsen över allt. Jag har tjatat om att den här stormen snart måste ta slut. Men tänk om stormen inte har något slut? Tänk om allt bara hänger kvar, blir värre, eller kanske tar slut men slut som i käpprätt åt helvete?

Tänk om jag inte klarar mer. Att vara ensam och ledsen. Vara den som får ta allting. Fast ändå så lite. Jag är inte den som får ta mest. Men jag får lyssna på så mycket så att mina öron blöder. Och min instängdhet resulterar bara i att jag till slut exploderar inför någon oskyldig, underbar själ som inte förtjänar mina utbrott.

Jag kan inte tala om för dig hur du ska vara, eller hur du ska leva ditt liv. Men jag bedjar till dig att lyssna, och hoppas på att jag i alla fall kan göra någon som helst liten skillnad. Jag bara undrar när du ska inse hur mycket jag älskar dig, och hur jag skulle må ifall jag förlorade dig. Om du förstod hur mycket du betyder kanske du skulle kämpa. För mig.

och när paniken bryter ut... betyder ett mirakel inget alls
a.