Kära medmänniskor. Jag vet att ni bara menar väl. Men tro det eller ej, så tär "bantning" (ett ord jag för övrigt hatar) på självförtroendet. Jag känner mig ful, konstig, som om inget händer, svullen och valkig - även fast jag vet att kropp försvinner. Och det jag skulle behöva nu när allt inte känns så bra, är stöttande ord. Kan vi bara en gång för alla klargöra att jag inte har någon ätstörning, att jag inte äter för lite eller att jag tränar alldeles för mycket. För första gången i mitt liv har jag bestämt mig för att jag inte tänker nöja mig med att vara en av de större tjejerna. Jag tänker inte trivas med att vara mullig. Och jag är nöjd med mitt beslut. Ja, jag vet att det kräver ansträngning och ihärdighet, men det är ju just därför jag behöver att ni peppar mig till att orka lite mer. Jag kör inte nån konstig svältdiet och jag spyr inte när jag ätit. Jag bor inte på gymmet och jag går inte och lägger mig hungrig. Tack, nu har jag sagt mitt och nu vet ni. Jag har ca 5kg kvar och jag ska fan ta mig dit. Punkt slut. a.