Sitter och tittar på plastikkirurgen 90210 eller vad det heter. Det får en att börja fundera rätt mycket. Jag och mina vänner har pratat en del om att vi eventuellt skulle vilja/tänka oss att göra bröstförstoring. Ämnet har funnits på kartan ganska länge i och med att en av mina bästa vänner har velat göra detta sen hon var runt sexton. (av många skäl, som faktiskt är fullt rimliga så vi behöver inte ifrågasätta henne). Men nu på senare tid är vi några som också börjat fundera på det här. Personligen saknar jag att mina tuttar syns, jag har ca två strlkar mindre nu än innnan jag gick ner i vikt. Men när jag nu tittar på det här programmet så är det en typ sönderopererad kvinna som är med. Och det får mig att nånstans inse hur lätt det är att bli beroende av saker. Exempelvis vill jag ju själv bara ha fler tatueringar och piercings. Och varför ska det vara så svårt att vara nöjd med sig själv? Nu när jag inte längre ser mig själv som tjock så måste jag hitta andra fel, som att jag har försmå tuttar och för lite muskler. Och det är så jävla tragiskt. Är också med en tjej i det här programmet som faktiskt är tjock (hon ska göra nån magsäcksoperation), vilket får mig att tänka att visst, stor var jag - är ju fortfarande större än snittet - men var jag verkligen tjock? Vad är egentligen tjock? Varför ska det vara så svårt att älska sig själv för det man är och det man har? Varför detta ständiga strävande efter att bli snyggare och bättre? Det borde nästan på nåt sätt vara obligatoriskt att lära sig att älska sig själv, fast på en human nivå och inte så där sliskigt, jag är bäst... Hur som helst, nu ska jag sluta tänka att jag har för små tuttar och istället bara se mina positiva drag och framsteg. Vet ni, jag gillar min ansiktsform som fan nu när mina kindben syns ordentligt. Och jag älskar mina nyfunna nyckelben! Och härmed ska jag jobba på självförtroendet. Både mitt eget och mina näras. Vi är vackra och grymma! Haha. Kärlek i mängder. a.