Man är så beroende av andra människor att det är läskigt. Det är som om hjärtat inte är gjort för att slå ensamt. Som om man inte kan bli i harmoni med sig själv förrän man är det med någon annan. Det hemska med den vackra tanken är att många hjärtan aldrig kommer att slå i takt med ett annat.

Allt jag någonsin kommit nära har haft en tendens till att alltid slitas bort under fötterna på mig. Det är som att jag ska sväva i ovisshet och inte ha någon stabil grund att stå på. Varje gång jag behövt något eller någon som mest har det inte funnits där. Så det är inte konstigt att man slutar skylla på omgivningen och istället börjar lägga världens alla sorger på sina egna axlar. Och nog måste det väl ligga någon sanning i det?

Jag vill inte se mer. Jag vill inte ha en sten över bröstet som gör varje andetag till ett living hell.
I rest my case. Och snart allt annat också
a,