Det är okej att vara annorlunda så länge du visar det utåt. Ja, det är i alla fall så det känns. Att för att få din ambivalenta insida accepterat så krävs det ett yttre som förmedlar de känslorna och får folk att förstå. Men om jag gillar att inte skilja mig från mängden då? Är jag dömd att på livstid fejka vem jag är på insidan för att lyckas passa in? Måste jag dölja det jag innerst inne känner för att inte uppfattad som något jag inte är? Det må vara fullkomligt ologiskt, det jag säger. Men vissa känslor kan inte rinna av en, vissa synsätt kommer inte att förändras. En stor anledning till det är att man skulle framstå som något helt annat då. Kanske vill man inte ändras. Men samtidigt så vill i alla fall jag kunna vara stolt över vem jag är, vad jag gör och hur jag ser ut. När jag redan är så inkonsekvent som jag är kan jag toppa det med att säga: jag tänker inte bli fulare än jag är för att nån ska förstå. That's just not me. Varför måste det yttre spegla det inre? Jag förstår inte.